första rubriken

Den här solskenshistorian är egentligen flera knackningar som hör ihop, som löste upp stränga tankar inför arbete, inte få ta plats och är en lång och lite märklig historia som börjar med en rädsla att sätta mig själv i första rummet och går via barndomsminen till ett tidigare liv under andra världskriget... 

(Tidigare liv kommer inte upp så ofta under behandlingarna men gör det det är det för att den personen naturligt i vardagen tänker på sig själv som någon, en varelse, som lever många gånger.)

När jag nu läser det jag skrev då - minns jag inte  - jag tror att jag spelade in och skrev ner - som tur var för det är en intressant historia att ha kvar.

TFT och stresshantering sätta mig själv i första rummet visar att metoden går att använda också för att lösa upp stress. Den handlar om mig Barbro.

---

TFT och stresshantering sätta mig själv i första rummet

2006 nov

Det jag arbetar med är min känsla och min iakttagelse av att jag har svårt att prioritera mig. Det skapar stress. Jag jobbar för mycket.

TFT 1.
Jag får inte sätta mig själv i första rummet.

10. ( I metoden ingår att "ranka" på en skala hur jobbigt något är. Du kommer att följa hur siffran sjunker hela tiden.) Läs mer om "rankingen".

Bild kommer upp från när jag är liten och tänker på mig själv. Jag vill ta plats och ha något och mamma straffar mig. Hon var ofta arg när jag tog för mig och vaktade mig speciellt i förhållande till min fyra år yngre bror.  (Det gjorde hon till den dag hon lämnade Jordelivet.)

Vad är det värsta med att ta plats?

(Associationerna flödar fram i mig medan jag knackar.)

- jag blir bestraffad
- det är orättvist
- mamma njuter av att straffa mig och väntar på ett tillfälle
- jag är förföljd
- jag kan inte försvara mig
- jag måste stanna kvar och ha det dåligt
- jag har ingen utväg
- jag vill lämna kroppen rakt upp och ut ur mig
- jag får inte lämna kroppen
- jag är tvungen att leva
- jag vet inte – något händer i kroppen (Det börjar kännas konstigt i kroppen där jag sitter.)

Vad händer i kroppen när jag tänker på att jag är tvungen att leva?

Allt försvinner runt mig där jag sitter. Det finns bara jag och min kropp.
Något finns över hjärtat – mörkt – nej över hjärtchakrat – jag håller andan och upptäcker att jag är i en cylinder av cement grått som påverkar andningen.

hur jobbigt är det melllan 0-10? Frågar jag mig själv.
10

Jag fortsätter knacka och uppleva att jag är inne i en cylinder

Cylindern är också mitt skydd.
Jag gömmer mig i den den är ett skydd.
Jag är tvungen att leva på ett visst sätt som inte är jag. Det är det som är svårt
Jag får inte sätta mig själv i första rummet betyder att jag inte får vara mig själv. Jag måste hela tiden vara någon annan och anpassa mig efter mina föräldrar. Jag är inte jag.

- Jag får inte vara jag, då vill jag inte leva. Säger lilla Barbro.

Sorg kommer upp och jag fortsätter knacka.

- Jag vill inte ha det så här
- Jag kan inte ha det så här – mer energi i den tanken.
- Jag vägrar att ha det så här mer.
- Jag sätter mig själv i första rummet så som jag är.

Noll. Skalan är nere på noll nu.
Det släpper spänningar i magen. När ett problem har släppt börjar de komma positiva bilder, tankar, känslor av sig självt...

- Jag är fri och vuxen nu och kan göra som jag vill.

Kontroll. (Jag brukar alltid kontrollera att det nya positiva håller)

- Nej jag är inte tvungen att leva så här och jag gör det inte.
- Ingen har att göra med hur jag är och gör.
- Ingen kan bestraffa mig idag för att jag är jag.
- Jag är som jag är

Det känns okey att sätta mig själv i första rummet. Det betyder att jag får vara som jag är och jag vet att jag egenligen är långsam. Men har alltid tvingats att hålla andras rytm. Det är en del av min livsstress. Från det jag var liten till idag.


Jag behöver tid att bara vara utan att göra och prestera.

Sitta i soffan i mitt städade vardagsrum och bara finnas till och känna att det räcker. 

---

Men - Här börjar nästa begränsning att glida fram på egen hand... Jag inser att jag har mer att knacka bort för att minska stressen. Det är vanligt att nästa inre hinder kommer på ett klokt intelligent sätt. Vårt inre har sådana resurser för att läka oss själva. (Samma magiska ordning sker när jag behandlar med ljusakupunktur.)

En ny "kräkboll" med inre begränsande tankar och känslor väller fram:

- Jag känner lite skuld när jag tar mig tid att bara vara med Frida.( Min lilla kompis på 8 år)
- Jag arbetar inte hela tiden! = fel fel.
- Jag måste arbeta hela tiden.

- Jag måste röra på mig hela tiden. Verka upptagen igång aktiv.
/ett gammalt krav från min mamma som inte tyckte om när jag inte gjorde något, eller läste eller vilade. Så fort hon var i närheten var jag tvungen att göra något även om jag var på mitt rum och hon öppnade dörren. Förbjudet att vila och göra ingenting/.

---

TFT och stresshantering sätta mig själv i första rummet


TFT 2 dags att börja med den.

TFT 2.
Jag måste göra något hela tiden.

10. Jag blir stressad bara jag tänker på att jag måste göra något hela tiden. Jag associerar och det kommer upp barndomsminnen.

- Jag har inte rätt att existera om jag inte GÖR något, rör på mig, vad som helst.
- Jag orkar inte göra och röra på mig hela tiden.
- Jag behöver vila.
- Jag tvingas att gå på viljan. Att sätta på någon slags motor i magen som drar.

Hur ser den ut?

Ett råtthjul som snurrar i magen. Av vit plast. Det snurrar fort.

Jag knackar vidare och det blir lugnare på en gång när jag fokuserar på bilden av råtthjulet och känslan i magen.

Men jag hör inne i mig:
- Jag måste. Jag måste. Jag måste.

Jag ser en bild av råtthjulet. Det är jag som springer inne i hjulet. Jag är trött. Jag är andfådd. Raglar fram.

Men jag accepterar läget. Jag känner inte till någon annan verklighet. Jag tror att om jag sätter mig ner i hjulet kommer jag att svepas runt som i en centrifug. Så jag måste springa.

8 (Det sjunker sakta och jag behandlar mig själv vidare.)

Hjulet har stannat.

Jag sitter utmattad i hjulet och andas tungt. Jag är trött. Men det kommer en glädje i mig också. Kampen är över. Jag bara vet det. Aldrig mer ska jag springa på någon annans befallning. Jag är jag och jag får ta saker i min egen takt. Jag måste inte göra göra göra som innan.

3 (Det forsätter sjunka och jag övergår till att knacka och göra speciella ögonrörelser samtidigt.)

Jag vill ut ur hjulet, buren också men det finns en föreställning om karma, om att livet är en kamp att jag inte kan förvänta mig att kliva ur karmahjulet. (När jag skriver det är till hemsidan förstår jag inte att jag tänkte så... jag brukar aldrig tänka i "karmatermer" annars.)

Spjälorna öppnar sig i hjulet nertill.

Jag gäspar mycket och blir yr eftersom starka energier lämnar mig
Alldeles slut, trött i armarna men blir också långsamt lugnare.

Hjulet löses upp.

Det positiva börjar komma av sig självt i mig. Fina lugna tankar.

Jag är en fri människa.
Människan är född fri. Jag är fri. Äntligen. Ingen mer kamp för mig tack. Jag har fått nog efter alla år i råtthjulet.

Spänningar släpper i kroppen de bara rusar iväg bort och jag går ner i vila

Jag behöver vila mer än jag gör. Kroppen behöver återhämta sig.



Efter en stund drar omgång nr 3 igång:


Nej, jag kan inte vila jag måste arbeta. Arbeta.
Jag kommer in i en känsla av att arbete är något tungt och svart för mig. Ett måste.
Något som andra tvingar mig till eller något som tex ekonomin. Begreppet arbete saknar glädje för mig.

---

TFT och stresshantering sätta mig själv i första rummet

TFT 3. Så hur tråkigt är arbete???

10 på skalan.

Jag knackar igen. Jag blir trött i hela kroppen, sjunker ihop och det är svart framför mig inuti.

Det kommer upp en bild av när jag arbetade första gångerna i mitt liv… på EPA på loven på gymnasiet. Tror kanske även lördagar eller något.. och på Maskinverken på sommaren.

Den där känslan av oro i magen. Den snurrar. Jag vill inte vara där. Oro ångest spänd.
Minne från min första prao på en förskola i Jakobsberg. Där jag drack kaffe första gången för jag antagligen inte vågade säga nej.
Jag blir bara trött när jag tänker på arbete. Något meningslöst. Där jag inte är levande eller närvarande.

8 på SUD-skalan.

- Arbete är död!
(kommer det inifrån plötsligt och oväntat) Jag får ont i magen.


Minnen från koncentrationslägret kommer upp. Jag ser mina vänner i lägret arbeta sig till döds. De var magra, sjuka, svaga men de tvingas att arbeta i alla fall och vi har inget hopp om att lämna lägret. Vi vet att vi kommer att dö.

Men vakterna tvingar oss att arbeta. Vi får bara lite lite mat. Torrt mörkt bröd vatten bara lite så vi håller oss vid liv.

Sorg kommer upp och den här lilla flickan har kommit till mig i så många sessioner jag tagit också med andra terapitekniker.

Jag arbetar för att hålla min lilla flicka vid liv. Hon behöver mat. Jag måste arbeta fast jag vet att just arbete är död. Jag gör lite varje dag och blir svagare. Det är en cirkel av förlora förlora.

Men jag måste kämpa varje dag för att vi ska få mat. Jag lider av att se henne lida. Men vad ska jag göra? Jag kan inte slå ihjäl mitt eget barn fast jag ibland har tänkt det.

Fången är mycket arg!!!

Jag är arg. Mycket arg.

Under den magra lägerfångens gråa hy och tunga steg finns en vrede.
Jag är arg på vakterna och vakterna är arga på oss. Vi lyder inte. Vi är fumliga av svaghet men också av vanmakt och det gör att vi tappar saker. Jag vill inte vara här men jag måste.

Det lättar. SUD börjar sjunka och andra tankar kommer in när de ursprungliga traumatiska känslorna löses upp med TFT.

Ja, ja, jag måste väl vara här då men jag tänker inte arbeta ihjäl mig. Jag ska arbeta så lite som möjligt men ändå få mat. Jag måste tänka på min lilla flicka. För hennes skulle ska jag klara det här. Det här vansinneslägret kan inte fortgå. Vettiga människor måste förstå att vi har det så här svårt.

Fången börjar se ljusare på livet i koncentrationslägret

Det är mindre kallt att vara i lägret nu. Jag ser ljusare på saker. Jag får erbjudande om ett annat arbete. Ett lättare arbete i ett tvätteri. Där är det varmare. Inte lätt men lättare sa jag. Och jag kan ha flickan med mig det är det viktigaste.

Snart är det vår och allt kommer att kännas bättre med ljuset och värmen. Vi har det bättre nu.

Jag har faktiskt skrattat idag. Här?! Det känns helt vansinnigt. Men jag har en granne som arbetar intill mig och hon struntar helt i vart vi är och att vi arbetar i dödens läger. Hon säger att hon lika gärna kan dö skrattandes. Det blir inte bättre för att man dör ståendes. Jag förstår inte hur hon fungerar.

Min lilla magra flicka log också för första gången på evigheter. Kan inte minnas att hon skrattade förut.

En bra sommar i lägret

Vi fick en bra sommar i lägret. Faktiskt. Efter omständigheterna. Vakterna plågade mig inte varje dag. Tvätteriet var bra. Jag kände hopp.
Sedan kom vintern…


Jag börjar knacka på smärtpunkten och göra öronrörelserna för smärtan och inställningen till arbete som död har sjunkit tillräckligt. Jag blir trött på slutet av övningen.

Arbete är död? Men vi är tillsammans

Tja det är det…men jag har börjat förlika mig med att vi kommer att dö här min dotter och jag. Det verkar kanske konstigt men det är okey. Vi klarar inte en vinter till. Vi kan lika gärna dö. Då slipper vi arbeta.

Flickan måste också hjälpa till så gott det går. Men vi är tillsammans. Jag sluter en bubbla runt oss. Jag känner att vi kommer att dö tillsammans. Jag vill att det är så. Arbete är död men det gör ingenting.

 Det kommer andra liv. Andra möjligheter.


Jag gör den sista ögonrörelsen där jag ser upp i taket. Den brukar hjälpa så svåra känslor släpper helt. Inte vet jag vad det här är för historia jag berättar. Men det händer saker i kroppen. Jag blir lugnare.

Efterkontroll och tankar om mig idag

Ja ,jag har haft med mig en upplevelse och föreställning om att att arbete är död.
Så jag har arbetat ihjäl mig i det här livet också. Koncentrationslägrets taggtråd har funnits runt mig. Vakterna har jagat och plågat mig även i det här livet. Mitt kontor har blivit mitt fångläger.

Vad ska jag göra åt det? Det är bara att släppa.

Själva begreppet arbete är helt sjukt på den här planeten. Att någon ska sälja sin tid. Timmar dagar månader år av sin dyrbara värdefulla fantastiska levande tid på planeten. Begreppet stinker. Men inte känner vi stanken. Arbete utan glädje är död. Arbete utan mening är död. Arbete utan respekt och vila är död.

Ja vi arbetar ihjäl oss på stressens villkor.


Men siffran är 3 fortfarande. Det betyder att jag inte har släppt det är ända ner på cellnivå. Det känns fortfarande som att arbete är död.


Så jag knackar på ordet arbete bara. För att tvätta rent det precis som jag tvättar rent måndagar. (Jag har gjort den en gång tidigare - upptäckte att jag hade ett helt kulturellt arv av föreställningar om måndagar och ville testa vad som hände när jag löste upp dem. Jag vill vara neutral och fylla dagarna med det som betyder något för mig... )

---

TFT och stresshantering sätta mig själv i första rummet

TFT 4. Arbete är död - fortsättning

10 på skalan igen. Ibland tar det många omgångar innan allt lägger sig lugnt och härligt i kroppen.

- Fult ord bara att titta på.
- Det ligger tvång och tråkigheter i det.

- Arbete ska inte vara roligt
- Först det tråkiga sedan det roliga
- Gör det! Gör det! Gör det!
- Gör dina läxor gör dina läxor
- Inte leka inte leka. (lilla Barbro är här igen:) )

3

- Men om jag får bestämma själv kan arbete vara roligt
- Jag tycker om att plugga och lära mig skriva fint och vara i skolan
- Jag vill ju ha något att göra
- Arbete kan ju vara som att leka om jag får bestämma själv och göra - det jag tycker om NÄR jag vill.

- Till och med sången fick de tråkig i skolan. Vad var det de gjorde fel?
Det var en läroplan inte en gudomlig glädjefylld flödande utvecklingsplan för barnen som styrde arbetet. Ingen timing. Ingen individualitet. Och så betygen. Göra, göra-måttstocken.

2
(Och här kan vi se helt säkert en av anledningarna till varför jag har haft egen firma sedan 1980.)

- Jag arbetar som jag vill när jag vill. Jag har ingen boss. Jag är fri inuti numera.
- Pengar har dålig energi för det är ofrihetspengar. Sälja sig timme för timme. Vansinne. Vem har hört ngt så dumt… och alla har vi gått på det.

- Det är omöjligt att arbete ihop sitt levebröd. Det är ett nollsummespel. - Mikael och jag ska finna andra sätt få ihop pengar. Jag lämnar arbetsdöden nu och övergår i pengaflödeskulturen.

Noll.

Tack TFT. Tack.



TFT och stresshantering sätta mig själv i första rummet

---

Jag har fått arbeta vidare mot att mer njuta av livet...

Det släppte inte helt det här att jag arbetar för mycket och är lite sträng mot mig. Det fanns andra aspekter som jag också har fått knacka på, men resan var så intressant och både typisk och ovanlig att jag valde att publicera den.

Om vi har grundteman i vårt liv som vi kämpar med behövs det fler omgångar och ibland också andra saker som stöd av vänner som peppar, göra planer för hur nå sitt mål.


Maila mig gärna om du tror att vi skulle kunna arbeta bra tillsammans med att behandla och lära dig TFT. Så bokar vi en tid.

Jag har klienter från många delar av landet.


Barbro Sol Bronsberg©
och ska du sprida den här texten vill jag absolut att du anger mig som källa. Det har med upphovsrätt att göra.©

---

Lite extra om hemsidor och sökmotorer

Och du kan inte kopiera allt och lägga in på en annan hemsida. Det ses allvarligt från sökmotorer och kan resultera i att bådas hemsidor stängs ner. (Vill du veta mer om hur det fungerar kan du maila Mikael Stjernvall. Han håller kurser i sådant.)

---

TFT och stresshantering sätta mig själv i första rummet

Från sidan TFT och stresshantering sätta mig själv i första rummet till en mycket bra StressProfil som kan hjälpa dig om du är stressad.

Gilla denna sida

Gilla alla sidor på Barbro-Bronsberg.com