Touching culture India

Touching culture India är en mer personlig sann historia som jag berättar bara för att det är roligt att skriva och med ett leende dela en för mig viktig insikt.

Tre veckor i Indien i minibuss

1996 var jag med om en resa fylld av upplevelser, rädslor, glädjefyllda möten. Jag mötte Indien för första gången… besökte pilgrimsplatser i Himalaya på 2500 m höjd, red där på åsna på smal stig med stup på 150 m nedanför.. den resan är många sidor i sig med upplevelser….

Men det jag vill dela med mig av är att jag upptäckte vad en ”touching culture India är”.

Socialantropolog studerade svensk kultur

På 1970 talet när jag arbetade med latinamerikanska politiska flyktingar och zigenare fick jag utbildning i socialantropologi via Socialstyrelsen. På scenen en gång stod en indier som hade studerat svenskarna och deras kultur.

Jag minns med ett leende när mannen på härlig indiskengelska beskrev kulturen här som ” a non touching culture”. DVs vi rör inte så ofta vid varandra varken hemma i familjen, bland vänner eller på arbetet och allra minst med främlingar.

Svenskar vill ha tummen i örat

Jag hade redan innan föreläsningen studerat att människor i olika kulturer har olika avstånd som de finner bekväma att umgås på.

Svenskarna har ett avstånd som motsvarar ”tummen i örat” (Du står mittemot personen du talar med, sträcker ut din arm rakt fram och placerar din tumme vid den andra personens öra – och det är avståndet.)

När vi talar med varandra vill vi alltså ha avståndet ”tummen i örat”. Kommer folk närmare signalerar det en mer intim, nära relation, är avståndet längre är det tecken på ett undvikande. (Det här är naturligtvis inte medvetet utan sker helt automatiskt i det undermedvetna. Något vi lärt oss från barnsben.)

Latinos vill stå närmare och prata

När jag umgicks och arbetade med latinamerikaner ville de stå närmare och de pratade mer intensivt än vad som är vanligt i svensk kultur plus gestikulerade. Vilket i början gjorde att jag kände mig lite obekväm. De kom för nära. (Jag arbetade 6-7 år på spanska utanför Stockholm med flyktingar från Latinamerika.)

De i sin tur kände att svenskarna inte tyckte om dem. Svenskarna backade ju när latinos klev närmare för att mötas och kommunicera. Så de tog ett steg efter svensken för att visa sin välvilliga inställning, varpå svensken backade lite till och latinos följde efter osv... både blev frustrerade och förvirrade innan de lärde sig "kropsszonen".

Men jag hade ingen aning egentligen vad indiern på scenen menade med touching culture India insåg jag när jag besökte landet under tre veckor drygt 20 år senare.

Touching culture India 

Bikini och fleecetröja

Vi var väl ca 26 personer från Sverige som reste runt i en ganska tight buss med vårt bagage (enorm mängd kan sägas rakt av. Men vi skulle också befinna oss från Indiens hetta i Agra där Taj Mahal ligger. Vi skulle också till Himalaya på 2500 m höjd där det gick ner till nästan noll grader på nätterna och regnade varje dag på vissa tider. Så vi behövde bikini och fleecetröja.)

Ägaren av resebyrån reste runt med oss

Resebyrån finns i Stockholm och ägs av en indier som bor i Sverige. Han, chefen reste själv med oss. I New Dehli anslöt två av hans anställda: en mycket trevlig guide och tolk (man) och en yngre man som skulle skolas in till att arbeta som guide.

Jag reste med min väninna Pia. Bussen skumpade fram med trasig air condition. Svetten rann. Vartefter vi kom till olika platser packades alla väskor av taket på bussen och vi hamnade på hotell med mycket olika standard.

Noga såg Pia och jag till att flytta isär sängarna så vi fick varsin ”del” av rummet. Air Condition brummade så vi knappt kunde sova och vi tassade artigt runt och lämnade plats så den andra fick borsta tänderna ifred.

One Kingsize bed please!

Efter en tid började vi märka en skillnad. Vid incheckningen där vi svenskar stod och gnällde efter dubbelrum med separata sängar, stod ägaren av resebyrån tillsammans med sina två anställda och frågade efter ”en stor säng” King Size bed – och så checkade de in där alla tre.



Vi förstod ingenting! Vem som på golvet? Varför skulle chefen ha den stora sängen och de anställda sova på golvet? Eller vad gjorde de där...

Till slut frågade vi och det var då jag förstod det här med ”touching culture”.

Chefen sa
-    Men vi delar säng. Ingen av oss har någonsin sovit ensam.


WOW! Vi bara log. :) :)

Då förstod jag det här med touching culture India. Den enorma skillnaden på kulturerna. Vi skaffar eget rum till spädbarn på några månader och här sov chefen med två av sina anställda i tre veckor medan vi resten runt. Inte för att de inte hade råd med fler hotellrum. Det bara inte fanns på deras karta att sova ensam.

Tänk när vi några enoner framåt i tiden har transformerat svensk kultur till en mer beröringsvänlig sådan – och chefen med anställda delar säng bara för att det är så självklart att ha någon intill sig på natten.

Underbara mångfald på människor

Jag älskar verkligen människan och hur olika vi lever, tänker, tycker och föreställer oss livet. Och jag är väldigt, väldigt förtjust i Indien och indier. Jag har hur många positiva fördomar som helst.



Ingen reser till Indien och kommer hem likadan… det är omöjligt, men vad som sätts igång är olika från människa till människa.

Jag har varit ganska många gånger i Indien både på andliga, inre och psykologiska äventyr och affärsresor för att starta jeanstillverkning.

Arlanda är inte lätt... inte lätt

Det svåraste med en resa till Indien är att komma hem. De grå fyrkantiga teknologiska stela formerna på Arlanda. Ett grått dis utanför. Människor som går som lobotomerade eller på mediciner som stänger av känslorna.

Det är ett under att inte fler bryter ihop när de återigen får fosterlandets jord under sina fötter, just på Arlanda. Men det är väl avskräckande byggt för att förhoppningsvis få några som tänkt söka asyl här eller flytta hit att boka först bästa restplats bort igen.

Men jag vänjer mig alltid!
Efter några veckor gråter inte själen längre eller får mardrömar med zombies som går utan att titta på dig. Jag minns alltid och tröstar mig med det mest värdefulla som Sverige har: allemansrätten.

Utan den… vet inte om jag skulle bo kvar då… och så vännerna naturligtvis… och de andra… som när du väl lärt känna dem är underbara, trogna pålitliga blivande vänner…och så friheten som kvinna… saffransbullarna… ja listan växer sig alltid längre efter ett tag på hemmaplan…



Namaste,
Barbro Sol
som skrev om touching culture India


Namaste är indiernas respektfulla hälsning: från det gudomliga i mig till det gudomliga i dig.

eller

läsa om mig som föreläsare. Jag brukar alltid ha historier från mitt liv med på scenen. Med humor och igenkännande hur vi människor fungerar kommer vi långt i vår utveckling.


©Barbro Sol Bronsberg

Gilla denna sida

Gilla alla sidor på Barbro-Bronsberg.com